Kerstin tar långlov efter 40 år

Det började med ett jobb som förskolelärare på Bäckstugans förskola, ett stenkast från hemstället på Kvarnbogatan, 1979. Intresset för att jobba med barn och unga fanns naturligtvis där men aspekten att vara kvar i hembygden hade även en viss betydelse.
   "Jag ville bo kvar i Jokkmokk och den möjligheten skulle vara en realitet med ett jobb på förskolan. Sedan lockade det att arbeta med lärande och barn samtidigt som jag var intresserad av ledarskapsfrågor", berättar Kerstin Fors Mattsson när hon den här torsdagen, timmen före den sista arbetsdagens slut, försöker sammanfatta en 40 år lång gärning inom skolan i Jokkmokk.

   Detta kräver en viss eftertanke, det är många år och mängder av möten med människor, unga som äldre, som har passerat revy. Att Kerstin stannat så länge i samma sektor arbetsmässigt ser hon inte som speciellt konstigt och när hon snabbt konstaterar att hon aldrig haft en tråkig dag är det lätt att förstå varför.
  
   "Visst har det kanske funnits någon enstaka morgon då det varit lite tungt men jag har haft en oerhörd förmån att få möta så många fantastiska människor, elever, föräldrar, arbetskamrater så det blev aldrig tråkigt. Ingen dag var den andra lik, nya utmaningar och spännande uppgifter väntade. Så är det någonting jag verkligen kommer att sakna är det just alla möten med människor".

   Kerstin hade även rollen som föreståndare på Katten innan hon tillträdde som barnomsorgschef, övergick till pedagogisk utvecklare för förskolan och grundskolan innan hon 2011 landade i stolen som skolchef.
  
   "Åren går fort, när man har roligt, det är klart så. En rolig sak som jag fick precis nu är en pärm om barnomsorgen som några studenter gjorde 1989. Fantastiskt kul att se och reflektera över. Då var det 475 barn inom barnomsorgen och 117 hos kommunala dagbarnvårdare. I dag har vi totalt 160 barn inom förskolan. Det ger ett perspektiv på vad som hänt i vår kommun och visst är det lite sorgligt ändå, barnen är ju framtiden".

Vad är det som har drivit dig, det har ju inte varit en helt okomplicerad resa som skolan haft över tid..?
   "Barnen. Och att försöka ge dem alla de bästa förutsättningar som det bara är möjligt i vår lilla kommun. Det har varit drivkraften".

Vad har varit tuffast?
   "Utmaningen har varit, och är, att verksamheten krymper. Samtidigt omstrukturerar staten och ställer högre krav. Här måste jag i sammanhanget påpeka att utan vår fantastiska personal, som hela tiden varit förändringsbenägna, hade det aldrig varit möjligt att klara det här".

Vad har varit mest spännande?
   "Förutom alla möten då, så var det intressant när Uppsala universitet gjorde en genusundersökning som vi var med i början av 2000-talet. 300 personer från hela kommunen deltog och frågan var varför skillnaderna i betyg var så stora mellan pojkar och flickor. Vi blev närmast rikskändisar, press, radio och tv var här. Det visade sig att det handlade om en nedärvd kultur att pojkar inte behövde utbilda sig, det fanns ju jobb överallt där du kunde tjäna mycket pengar. En kultur som faktiskt fortfarande lever kvar till en del, den är svår att bryta".

Vad är du mest nöjd med?
   "Jag tror att det är stipendierna. Jag är väldigt stolt över att vi, som första kommun i Sverige, gjorde detta. Till hösten kommer vi dessutom att kunna anställa de första som genomgått lärarutbildningen. Det här har stor betydelse för vår framtid och för vår kompetensförsörjning".

Hur kommer livet som pensionär att bli?
   "I vår blir det mycket tid på ett renskinn i stugan, vi kommer att resa, ha mer tid med barn och barnbarn som finns i södra Sverige. Och så ska jag läsa alla skönlitterära böcker som ligger på hög. De har fått vänta alldeles för länge".