Samiskt hantverk från grunden - här lär sig eleverna duodji

Tankarna skulle kunna gå till tv-serien Project Runway och de hoppfulla designers som tävlar om en plats på New York Fashion Week. Symaskiner och broderier, bandvävning och skinn är i pågående. Huvuden som böjer sig över skrivbord, händer upptagna med sitt arbete och koncentrerad tystnad. Men vi befinner oss på Samij Åhpadusguovdásj, Samernas Utbildningscentrum, och det är andraårsstudenterna vid Slöjdlinjen med inriktning skinn/textil som förbereder sig inför elevutställningen på Jokkmokks vintermarknad.

Elevutställningen är en uppskattad och välbesökt tradition, säger Nils-Johan Labba som är en av lärarna på slöjdlinjen, med inriktning trä/horn. Men examinationen har egentligen redan varit. Alla elever klarade sig. Utställningen är, helt enkelt, en kursredovisning och grädden på moset. Eleverna har ambitiösa och bra projektarbeten. Till redovisningen hör också att berätta om föremålets historia och kunskaperna kring det, och göra en arbetsbeskrivning, säger Nils-Johan Labba och fortsätter:

– För oss är det viktigast att eleverna klarar kursen, och det innebär att vi redan är i mål, de examinerades i början av den här veckan.

Nils-Johan Labba är lärare på slöjdlinjen, horn och trä. Foto: Maria Broberg.

Slöjdlinjen har funnits ett antal år nu, och brukar fylla utbildningsplatserna. Just nu finns det ett stort intresse att lära sig duodji. På linjen får eleverna lära sig om grunderna i hantverket och de olika slöjdtraditionerna – skinn- och textilinriktningen är till exempel uppdelad i syd- och lulesamisk tradition och nordsamisk dito. Bland andraårseleverna det här året är endast två verksamma inom trä/horn, berättar Nils-Johan Labba, som själv gått linjen en gång i tiden och beskriver det som en kul utmaning att återvända.

– För att hantverkstraditionen ska överleva har slöjdlinjen en enorm betydelse även om det kan finnas familjer där överföringen av traditioner och kunskap mellan generationerna fungerar. Skolan har en enormt viktig roll för hantverket, säger Nils-Johan Labba.

– Tidigare var man tvungen att lära sig för att kunna göra de saker man behövde. Nu har många av bruksprodukterna också tappat sin funktion.

Nils-Johan Labba nämner att han som lärare har en maktroll som inte är helt bekväm med – hans undervisning skulle, säger han, på sikt kunna innebära att det syns på hantverket att han har varit lärare. Eleverna har också ett ansvar att vara pålästa och göra efterforskningar på traditionerna i området som de kommer ifrån.

– Man går två år på skolan, på den tiden hinner man lära sig grunderna och inte att utveckla hantverket. Det skolan lär ut är de traditionella kunskaperna, berättar han.

Sara Hermansson, från Kultsjödalen i Vilhelmina, började på slöjdlinjen för att knyta an till de slöjdtraditioner hon saknat under uppväxten efter att ha hört kompisar som berättat om utbildningen.

– Vi har fått göra allt, från att ta bällingar och bereda skinn, avhåra och barka. Vi har fått lära oss att göra mönster, skrädda ut och sy koltar med alla tillbehör, berättar hon. Hennes eget projektarbete är en boengeskuvmie, ett barmkläde med tennbroderi som hör till den sydsamiska kolten. Hon kommer att ställa ut en komplett dräkt. Allt har hon gjort till sin pappa.

– Vi har ingen kolttradition i familjen, inte sedan femtiotalet ungefär. Kolten är en stark identitetsmarkör och det här blir min pappas första. Det känns väldigt speciellt, säger Sara Hermansson.

 Bild: Sara Hermanssons examinerande projektarbete är ett barmkläde. Men hon ställer också ut en kolt hon sytt till sin pappa. Foto: Maria Broberg.

Elevutställningen på Samernas utbildningscentrum har vernissage onsdagen den 31/1 klockan 18.30.